/ Allmänt /

Ur Lasse Holms självbiografi "En hel massa Lasse".

COLOMBIA OCH ANNAT

SOM ENGAGERAR

 

Svenska kantareller och hjälpverksamhet i Colombia! Finns det något samband? Ja, för mig gör det faktiskt det.

 

Så här ligger det till:

Kerstin och jag bor halva året på en gård i Västergötland och tar ofta långa promenader i skogen runt omkring. En dag 2012 mötte vi en man på cykel, han var röd i ansiktet och hade tydligen cyklat rätt fort.

 “Hej, är det Lasse Holm?”, sa han. “Jag måste få visa några bilder som jag har”.

Nej, tänkte jag. Vad är detta? Inte en till. Man har ju mött lite konstiga människor genom åren …

 “Tyvärr, jag har brådis”, ljög jag lite så där. “En annan gång kanske.”

Sedan gick jag och han cyklade vidare utan att ta illa upp.

 

Någon dag senare knackade det på dörren och då stod samme man utanför.

 “Jag ska hålla en liten gudstjänst uppe på berget och du skulle kanske kunna sjunga en sång?”

 “Vad gör jag nu?” tänkte jag. “Vad är det som händer?”

 “Nej, det går inte, jag är ledig och när jag sjunger gör jag det från scenen. Det är mitt forum.”

Mannen tog inte illa upp den här gången heller. Han gick lugnt och stilla därifrån.

 

Nästa dag stod det en kartong full med härliga kantareller på trappan! På en lapp hade mannen skrivit att han hade flera fina kantarellställen som han kunde visa mig.

Där stod också hans telefonnummer.

Jag höll på att spricka av nyfikenhet. Vad var det här för lirare? Jag var tvungen att ta kontakt med honom.

 “Du kan ringa till Barbro”, sa han. “Ring till Barbro, hon vet vem jag är.”

“Barbro” var Lill-Babs, jag ringde till henne och då fick jag allting klart för mig.

 “Han heter Börje Erdtman och har grundat Ankarstiftelsen, som jobbar med välgörenhet i Colombia. Det är en fantastisk människa, jag har varit med honom i Sydamerika.

Han bygger skolor i Colombia, har fotbollsskolor och räddar barn från kriminalitet och prostitution. En makalös person!”

Jag fick en kick av det samtalet och ringde Börje Erdtman igen:

 “Okej, nu kan du avslöja dina kantarellställen så ska jag göra en insats för dig!”

Vi drog ut i skogen och kom fram till hans kantareller. Där fanns hur mycket som helst. Men jag skulle aldrig hitta dit igen. Börje körde en massa konstiga småvägar som jag inte ens visste fanns. Men det är väl så med oss svampälskare. Vi behåller smultronställen för oss själva …

 

Kanske var det kantarellerna, kanske var det Lill-Babs, som gjorde att Börje och jag bestämde oss för att göra en välgörenhetskonsert på Marieholms bruk. Vi åkte dit och träffade Micke Bäck som skulle vara kapellmästare. Jag kände till Micke sedan tidigare och visste att han varit med Christer Sjögren på en Norgeturné. Där fanns också en tjej som ville sjunga med mig. Hon hette Fridha Lundell och jag sa okej.

Det uppstod en fantastiskt fin kemi mellan oss tre. Vi kunde göra något riktigt bra av det här, en rejäl insats för något viktigt. Tänk att kunna åka därifrån och känna att man bjudit på något - istället för att fakturera.

 

Börje gick upp på scenen och berättade om Ankarstiftelsens verksamhet i Colombia. Han visade också en bild på en liten flicka som hette Samantha och hade fötts med gomspalt. Hon såg förskräcklig ut och hon var bara två månader.

Börje berättade att flickan skulle gömmas undan på grund av sitt handikapp om hon inte fick hjälp. Så gjorde man i de fattiga delarna i norra Colombia.

 “Det behövs mycket pengar för att Samantha ska kunna opereras”, förklarade Börje.

 “Jag tar hälften”, skrek Jim Blom, som står för verksamheten vid Marieholms bruk.

 “Då tar jag den andra hälften”, sa jag.

Det kändes bra i kroppen. Nu skulle den här lilla tjejen bli frisk och få ett normalt utseende.

Två år senare var jag i Colombia och satt med Samantha i knät. Hon har ett par operationer kvar, men har redan blivit jättefin. En underbar liten tjej. Och vilken känsla det var att få träffa henne och med egna ögon se vad det kan betyda att man engagerar sig.

 

Konserten på Marieholms bruk var min första och hittills har jag varit med vid fem. Artister som Lotta Engberg, Jessica Andersson, Magnus Bäcklund och Magnus Johansson med flera har med glädje ställt upp gratis.

Pengarna vi fått in från konserterna har gjort det möjligt för Ankarstiftelsen att bygga skolor i Colombia. Det är enkla byggnader men de fungerar och barnen älskar att ha en lärare och ett klassrum med skolbänkar. De vill helst inte gå hem när skolan är slut för dagen, de stannar gärna kvar. Lite skillnad om man jämför med det svenska skolsystemet.

 

En av skolorna heter “Lasse Holms skola” och det är jag givetvis oerhört stolt över. Jag fick tårar i ögonen när jag var där och mötte alla dessa underbara barn och lärare. Det kramade om oss och visade verkligen hur glada de var. Det kändes stort.

 “Min” skola ligger i Pueblo Vejo i kommunen Cienaga strax väster om Santa Marta i delstaten Magdalena.

 

Skolorna byggs i nära samarbete med den lokala skolmyndigheten, föräldrar, volontärer och lokala hantverkare. Alla blir delaktiga.

Ankarstiftelsen erbjuder också mikrolån till små affärsprojekt för kvinnor och gör insatser även när det gäller barnhem och sjukvård.

Det var för övrigt på Marieholms bruk som idén till min egen föreställning “En hel massa Lasse” föddes. Det var där vi tre träffades: Fridha, Micke och jag. Vi gjorde 35-40 föreställningar runt om i landet under två och ett halvt år. Vi jobbar fortfarande tillsammans, men har förändrat konceptet en aning.

 

Börje Erdtman bestämde sig också för att satsa på fotbollsprojekt för att få bort ungdomsligorna från droger och kriminalitet. Det är ofta de som svarar för mord och kidnappningar.

Nu anställer man före detta fångar som blivit frälsta. Tillsammans med en tränare samlar de ungdomar och bildar fotbollslag. Det är ett projekt som slagit väl ut men det är inte helt ofarligt.

För ett par år sedan satt trettioåtta-årige Daniel Murel Cano i en buss i staden Medellin. Han var dömd till fyrtio års fängelse för mord 1996, men frigavs 2006 för gott uppförande. Efter det anställdes han som ungdomsledare av Ankarstiftelsen.

Men hans liv tog slut i bussen på väg till fotbollsprojektet i stadsdelen Castilla. En man, som suttit på en motorcykel, klev på bussen, drog upp en pistol och sköt ihjäl Daniel Murel Cano.

 

Börje är inte bara fantastisk med barn. Han är också inne i fängelserna och försöker få de kriminella att bli frälsta och söka ett bättre liv genom Jesus. Fängelsemiljön är fruktansvärd, mycket våld och knark. Fängelset i Medellin byggdes för 1 200 fångar. Där satt som mest 7 000!

Vi hade planer på att göra en “Johnny Cash”, det vill säga en konsert i ett fängelse. Men det blev tyvärr inte av. Kanske nästa gång.

 

När jag var där mötte jag tre före detta kriminella som blivit frälsta och nu försöker få andra fångar att ändra sina liv. Det var spännande att höra deras berättelser.

 

DANIEL var kokainkung. Han körde Rolls Royce i Paris, hade lyxbåtar på Bahamas, hängde med kändisar i hela världen men levde med ett dödshot. Daniel åkte fast och satt sju och ett halvt år i fängelse i Nassau på Bahamas. Men sedan kom Jesus in i hans liv och nu åker han runt och föreläser i fängelser i Colombia.

 

RODRIGO var Medellin-kartellens bombexpert. Han sprängde ett kvarter och ett hotell och har 220 personers liv på sitt samvete.

Rodrigo höll ett tal till oss svenskar i Santa Marta. Efter en och en halv timme brast han ut i gråt, tårarna strömmade och han var tvungen att ta en paus.

Rodrigo kände sig totalt usel som människa efter bombdådet och har försökt ta sitt liv tre gånger. Han fick 128 års fängelse och det gjordes en tv-dokumentär om honom i Colombia. Han avtjänade fjorton år. Idag hjälper han Ankarstiftelsen och försöker frälsa andra kriminella till ett nytt och bättre liv.

 

LUIS är ett tekniskt snille och byggde små miniubåtar som sattes fast på kryssningsfartygen. På det viset kunde man skicka kokainet mellan hamnarna! Han åkte in på fyra år och arbetar nu för Ankarstiftelsen. Predikar kokainets förbannelse, föreläser och värnar om fotbollsprojekten.

 

Jag är otroligt imponerad av Börje Erdtman och hans arbete i Colombia!

För mig är det viktigt att satsa ordentligt på saker jag känner för. Det ska finnas ett engagemang, helt enkelt. Och nu när jag är äldre känns det bra att som artist kunna hjälpa till på något sätt.